Från att dagen varit fantastiskt rolig och faktiskt ganska så lättjobbat, så slutade det ju såklart i nåt negativt...

Det var precis som det Gunnel och jag diskuterade idag... att det gick för bra för att vara sant och att det måste ju hända nåt skit snart, för jag menar det kan ju inte vara positvit jämt... eller?

Efter jobbet åkte jag och barnen till mamma och pappa för att fika och visa att vi levde... det var ju ett tag sedan vi var där nu...

Tiden har liksom inte funnits där. Man har ju sitt liv vid sidan av också. Sen har vi ju varit förkylda och det kan vi ju inte komma och bära som ett brev på posten till pappa som inte har nån motståndskraft och mamma med sin KOL.

Men nu hade jag tid, ingen förkyldning och inga läxor att hjälpa Oliver med, eller annat som var i vägen. Äntligen!

Pappa hade varit på Näl med mamma som hjälp i går. Han klarar sig inte själv längre... inte med något... han kan knappt klä sig själv eller tvätta sig eller andra saker som man tycker är så självklart.

Läkaren hade hittat ett bråck (han är opererad från detta tidigare vilket resulterade i ett amputerat ben under knät och tårna på andra benet)... så var det där igen då! Men nu vet de inte riktigt än om det går att operera...

Syster kommer hem varannan vecka och tar VARAN prover på pappa och hon började gro en liten tanke hos mamma... att de kanske borde fixa "avlastningsboende" för pappa...

Jag förstår precis... mamma orkar inte! Hon är inte så frack själv!

Tanken blev ju mycket starkare när läkaren på Näl nämnde att det nästan är enda alternativet.

Pappa kan vara ganska så "stygg" mot mamma... Hon får stå ut med att han gnäller och gnyr för det mesta. Hon kämpar och hjälper honom så gott det går, men det duger ändå inte. Han menar inget illa, men han har nog bara svårt att leva med sig själv...

Han börjar ju bli senil också... han kan lägga sig 18-tiden och gå upp vid midnatt igen och tro att det är morgon...

Pappa... lilla pappa...

Han nämnde för mig att mamma pratat med läkaren om detta om att bo på "avlastningsboende" och det kändes precis som om han ville ha en bekräftelse eller kanske ett utlåtande om vad jag tyckte...

Det är inte lätt att se sin pappa ledsen... han tar det inte på rätt sätt heller... han tror inte att mamma vill att han ska bo hemma mer... usch säger jag bara!

Men både mamma och jag var tydliga med att säga att det inte var det det handlade om utan att mamma inte orkar och att han får den vård han behöver.

Det handlar om att bo där en vecka och hemma en vecka... tror att det gynnar dem båda. Mamma kommer att orka mycket mer om hon får den "fria" veckan för att ladda batterierna och pappa får den vård han verkligen behöver och kan känna längtan över att få vara hemma med mamma. Kanske inte heller blir så gnällig över allt hon gör då.

Man blir såklart ledsen och bestört över hur åren och sjukdomarna har tagit pappa hårt...

Hoppas ändå att den sista tiden pappa får här på jorden ändå blir human och så bra det bara går...

Älskar dig pappa!

Nu nog om detta...

Villy är i Eskilstuna, i morgon Köping och på fredag blir det nånstans i Stockholm.

Saknar honom som vanligt, men speciellt idag. Puss

Nu ska jag nog se till att lägga mig, för det är en arbetsdag i morgon igen.

Kram till er.